Marionetter i livets teater…

 

Vad är det för tid vi lever i, vad händer och vad betyder allt som händer? Var har glädjen och kärleken tagit vägen?

 

För två år sedan var allt som vanligt. Då planerade vi för julafton med släkt och vänner.
Mitt lilla företag planerade 2020 som skulle bli mitt bästa år sedan starten 2014.

Många härliga vandringar, resor och events var inbokade, vännerna på FB delade framtidstro och inspirerande inlägg och gratulerade på födelsedagar.
Inga hårda ord eller förlöjligande inlägg, inga hatiska kommentarer.
Samtidigt hade min mamma hastigt gått bort och min pappa var döende så jag befann mig rent privat i den utan jämförelse tyngsta och sorgligaste perioden i hela mitt liv.

Det var då, december 2019 och det som hänt sedan dess är svårt att greppa.

Ser jag till mig själv så är jag idag för första gången i mitt 60-åriga liv inte längre fri.
Nej jag är inte längre fri.
Det är snart jul och jag får inte delta i julkonserter, gå på bio, besöka teatrar eller besöka arrangemang i vissa kyrkor. Vissa restauranger och affärer väljer att stänga mig ute.

När vi fyllde jämnt i år fick vi flera biljetter till olika revyer, teatrar och konserter.
Fina gåvor av fina vänner som vi blev otroligt glada över men som vi inte kan använda.
Vi kan inte använda dem för vi är inte välkomna där.
Vi är fullt friska medborgare som nekas tillträde på grund av att vi av hälsoskäl valt att inte vaccinera oss.
Vi utgör ingen som helst fara för någon utan det enda brott vi begått är att vi ser det som självklart att välja vilken väg vi vill gå när det handlar om vår egen hälsa.

Vi är utstötta, portade och vår statsminister uppmanar dessutom övriga befolkningen att undvika oss, inte krama oss, vara försiktiga och hjälper till att hitta ytterligare vägar att separera oss från samhället.
Detta kallas apartheid och apartheid hör inte hemma i en demokrati.
Detta betyder också ytterligare polarisering och rädsla inför julens helger.
Barn får återigen uppleva hur avstånd och ensamhet räddar oss från en fiende vi levt med i snart två år, en fiende som är en typ av influensa med c:a 99.6 % överlevnad.
Då tittar vi dessutom på hela befolkningen inkl. riskgrupper. Barn dör inte.
Vad gör detta med barn och ungdomar? Hur mår de i allt detta? Hur mår vi alla?

Vi tillåts inte längre bli förkylda eller få influensa utan att det ska förfasas, testas och gurglas.
Virus och bakterier är en del av livet, de tränar oss att bli starka och utan dem hade vi inte funnits.
Varje sjukdomsfall skrivs upp i tidningarna och allt skylls på oss ovaccinerade eller som jag väljer att säga, vi vaccinfria.
Känn på orden, vaccinfri-ovaccinerad.
Det första är bra, det säger allt om det tillstånd jag vill vara i.

Jag vill vara fri, fri att välja min väg och här stöter vi tyvärr på den stora problematiken:
Allt det som sker idag, som svar på rubriken, tar oss sakta och för de flesta helt omärkligt mot en framtid som ofria och kontrollerade individer.
En framtid där vi prenumererar på ett livslångt vaccin abonnemang, utan möjlighet att avsluta.
En framtid där varje steg vi tar noteras, där vi visar vår QR kod så fort vi äntrar allmänheten.
Ser vi inte vad som händer idag så är det snart försent.

Bli inte marionetter i den teater som pågår.

Jag ger aldrig upp, det vet ni som följer mig. Aldrig.
Jag har rest mer än någon annan mitt i brinnande krig (för det är krig när makten i vanlig ordning ser till att vi människor krigar mot varandra)
Jag väljer att inte vara rädd för någonting, inte ens det obehagliga wacko-testet med pinnen i näsan.
För rädsla är den sämsta av känslor. Rädsla förlamar och med den försvinner empati och logiskt tänkande.
Jag väljer förutom att resa att fortsätta kramas, dansa, umgås, trängas och leva. Jag älskar att leva.

Många vänner har försvunnit men de vänner jag har kvar är kärare och närmare än någonsin och framförallt, jag har fått massor av nya fina vänner!

Vi fortsätter kampen och någonting säger mig, i och med Magdalenas Anderssons patetiskt otäcka kram-uppmaning under presskonferensen, att nu vänder det.
Människor kommer att vakna upp. Jag känner det.

När julruset lagt sig och glädjen över att kunna visa upp sitt fina pass grumlas av vetskapen att väldigt många människor lämnats utanför…kanske reagerar människor då.

”Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över”
William Shakespeare

Vi möts igen, snart, och tillsvidare:
Var rädda om varandra, kärleken segrar alltid.

Helene Kjellin