Det som hänt sedan mitt förra blogginlägg är typ allt. Jag har kommit av mig och saknat energi.
Eller så här, jag har inte saknat energi men all min energi, och det vill inte säga lite, har gått åt till annat.
I november 2019 dog min mamma (med cancer, dödsorsak: morfin) och nu i februari min pappa (med cancer, dödsorsak: morfin).
Jämför: Med det aktuella viruset, dödsorsak: morfin. Lyssna på professor i geriatrik Yngve Gustafsons sommarprogram i år där han pratar om gamla och vården av idag.
Det är inget fel med morfin vid svår smärta men dels är gamla extremt känsliga, som spädbarn, och när det ges i stället för behandling av sjukdom pga tidsbrist så blir det väldigt fel.
Jag saknar mina älskade föräldrar varje dag men de fick ett långt lyckligt liv.
Strax efter pappas bortgång tog viruset vid, vi kallar det Herr Co, och det förändrade allt.
Jag pratade med min faster.
En pigg 84 åring som visserligen har diabetes typ 2 och därmed per automatik får statiner.
Hon är dock frisk och i god form men deppig.
Restriktionerna och skrämselinformationen från media har gjort att många som fyllt 70 håller sig ifrån andra människor.
Min faster träffar nästan aldrig barnen eller barnbarnen och när hon träffar den enda vänninan som vågar ses så är det på promenad vilket förvisso är sunt men de brukade luncha ihop också…. innan Herr Co.
Faster berättar: Jag bjuder aldrig någon på lunch eller fika längre, ingen vill komma.
När ett par bekanta från kyrkan var här och hälsade på tog de i handtagen med armbågen, tackade nej till kaffe och satt så långt bort att jag inte hörde vad de sa. Det känns så märkligt.
Jag blir ledsen. Jag frågar om hon vill att jag hälsar på och hon blir jätteglad. Det blev en mycket lyckad dag med både fika, promenad och lunch.
Min pappa var hennes enda syskon och min mamma en av hennes bästa vänninor.
Hennes man gick bort för 3 år sedan.
Det här är inte OK. Vi har offrat våra gamla och detta för något som inte visade sig bli värre än en vanlig säsongsinfluensa men i all panik som uppstod så fattades helt omänskliga beslut.
Vi måste lära oss att leva med den här typen av virus. De kommer att finnas kvar.
De som är gamla och multisjuka, kanske gravt överviktiga på det och som inte klarar en vanlig influensa eller annan infektion kommer att vara i riskgrupp.
Vi andra kanske måste börja ta ansvar för vår egen hälsa innan vi blir riskgrupp.
Ålder i sig är ingen riskfaktor. Jag fyller 60 nästa år (oops, det låter jättegammalt) men är betydligt mycket friskare och starkare idag än när jag fyllde 40.
Jag har jobbat med och för min hälsa i 10 år, drabbas numer aldrig av förkylningar eller influensor och uppenbarligen klarar jag mig även från att insjukna av Herr Co. Jag har träffat flera personer med smittan men inte blivit sjuk.
Jag har ett bra immunförsvar och andra förkylningsvirus har förmodligen s.k T-cells immunitet vilket gör att jag klarar mig även från denna åkomma och denna typ av skydd har många.
Men även om alla inte har lika starkt immunförsvar så får vi inte låta oss lamslås av Herr Co.
Det finns fakta:
Det har inte dött fler människor i år än andra år och just nu har vi en underdödlighet statistiskt sett.
De allra flesta i livets slutskede dör av just luftvägsinfektioner, även utan Herr Co
Det finns massor med undersökningar som visar att Lock down inte har någon som helst effekt.
Testerna är undermåliga, massor av friska människor testar och många är positiva. Viruset är inte ens definierat och felmarginalerna är jättestora. (Thailands presiden testade fram positivt svar på en get och en papaya)
Munskydd hjälper inte. Barn har dött av syrebrist.
Vi offrar vår demokrati och vår yttrandefrihet, det skapas stora klyftor mellan människor, barn får inte träffa sina viktiga gamla släktingar, små och medelstora företag går omkull, människor svälter, dör i cancer pga utebliven behandling och vi kan inte resa till länder som har sin största försörjning inom turistnäringen.
Det forskas på vacciner som förmodligen varken kommer att vara säkra eller speciellt effektiva och jag personligen är säker på att de som tjänar miljarders miljarder på dessa vill att vi ska vara tillräckligt rädda och splittrade när vaccinet kommer så att det är många som kommer att vilja ha det.
Jag längtar till den dag när media rapporterar om de röster vi aldrig hör. Tusentals läkare, proffessorer och annat kunnigt folk har redan genomskådat situationen.
Det hålls fredliga manifestationer ingen rapporterar om, det skrivs böcker, artiklar och inlägg som aldrig når ut till folk som inte aktivt söker.
Jag längtar till den dag alla orkar och vågar vara kritiska till all information vi matas med från media och politiker.
Jag längtar till den dag då det skapas balans i detta kaos där människor mår dåligt och dör i spåren av åtgärderna mot Herr Co.
Den dag vi småföretagare kan komma på fötter igen.
Jag längtar till den dag då vi alla kan resa fritt, välja vad vi vill göra, gå på teater och konserter, sjunga i kör på normalt vis.
Längtar till den dag vi kan träffas utan rädsla, kramas och skapa goda energier och välmående. Själv gör jag det med alla som vill. 🙂
Vi kom i alla fall iväg till Korsika, Langley Hotel Bonaparte i L´Ile Rousse, 22 personer i september, vandrade och yogade vilket var underbart.
Detta gör att jag vågar satsa på resor även nästa år. Det kommer att fungera, jag tror på det. Jag måste tro på det.
Jag ger mig inte, ingen ska få hindra mig från att jobba med det jag älskar och är bäst på….ingen.
Allra minst Herr Co
